liggeristicket

Nu är det en vecka sen jag stod på Östersjöfestivalen och sålde mina grejer. Veckan var otroligt tuff, den var långtråkig och oerhört rolig. 

Jag stod i ett stånd på Slöjdgatan under festivalens alla dagar och var den yngsta på hela gatan. Vilket jag fick höra från många som gick förbi. De flesta som gick förbi sa att de tyckte att det var otroligt roligt att jag var så pass ung och ändå höll på med stickning och virkning. Många äldre damer stannade till och kollade på det jag gjorde vilket var så otroligt roligt då de delade med sig av saker som de gjort när de var yngre.

Men det fanns även dem som sa att jag höll på med något som inte var hållbart, att det fanns de som var bättre än mig på det jag höll på med.

Det är väl klart att det finns dem som är bättre? Jag är bättre än de som precis börjat, jag är bättre än de som inte ens lärt sig, så det är ganska självklart att de som stickat och virkat i 60 år är bättre än jag på det. 

 

Bland alla dessa som hade åsikter om mig och mitt handarbetande så fanns det också dem som kollade på mina grejer och sa att det var alldeles för dyrt.

 

Ett exempel var den här koftan som jag hade med mig både för att visa upp vad jag gjort och ifall någon ville köpa den. En kvinna kom fram och provade koftan, älskade den och ville köpa den. Men när hon fick höra priset, 250 kronor, tyckte hon direkt att den var alldeles för dyr. Enligt henne hade det räckt med 150 kronor och visst, jag hade kunnat sälja den för det. Men då hade jag itne fått betalt för allt arbete jag lagt ner på den, jag hade inte fått betalt för garnet. Fast vad gör det när hon kunde få en handstickad kofta från sverige billigare än vad hon kunde köpa en maskinstickad kofta från Taiwan. Det är klart att handarbetet dör ut när människor tycker att det är för dyrt att betala för arbetet någon lägger ner på sina plagg.